...då har man varit dålig på att uppdatera igen..
Ja, nu har man äntligen SOMMARLOV! Så otroligt jävla skönt och jag kan nästan inte ens fatta det?!
Juste, i torsdags så var jag på Kärrtorps Gymnasium. yepp, jag ska byta skola, IGEN.....Snacka om att jag är sjuk i huvet! Men överallt där jag hamnar så känner jag mig så fel..liksom som att jag inte passar in..
YBC har lärt mig en massa men för första gången i mitt liv så känns skolan för svår, jag kämpar hur mycket som helst men trots det så suger mina betyg...så därför väljer jag att byta..
Gå om ett år kan kännas som ett misstag, som ett underlag, vilket på nått sätt så kanske det är men om jag säger såhär:
Jag går hellre två år till i gymnasiet samt tentar av en del ämnen istället för att gå ett år till på IB.
IB, har gett mig kunskap men det har också gjort mig till en mer stressad person, jag har prioriterat bort andra och har inte mått bra med mig själv. Ens eget mående är A och O, därför väljer jag att säga Hejdå! Skolan har tillochmed förstört min kompisrelation med A, och därför hoppas jag att nu, iochmed mitt byte att vi kan bli de kompisar som vi en gång var för du betyder otroligt mycket för mig.
Det hela börjar med att jag ska ta en macka men mamma säger att mat finns kvar, sallad och kyckling.
När jag har fixat lite sallad och kyckling i en skål så öppnar jag sopkorgen och den kryllar av Myror.
Småkryp äcklar mig och det börjar klia på kroppen när jag lyfter ur påsen.
Jag ställer ifrån mig den på golvet då Arie ser snett på mig och Mamma slänger ur sig en kommentar med skeptisk blick "Fanny, ge dig. Sådär gör man väll verkligen inte"
Då svarar jag med att jag tycker det är äckligt och jag kan verkligen inte ta i påsen att det känns som myrorna kommer att krypa upp på mig, att det är en kliande känsla i hela kroppen.
Arie säger till på skarpen " Do it now, immediately.'' I respond with " No, I wont do it."
Arie och Mamma blir arga och Arie påstår att "The only reason why she wont Do it is because she just wants to take the easy way out"
Jag blir helt ifrån mig och får inte fram ord. Jag står där och gapar.
Han ber mig att "Shut my mouth" men jag blir ännu mera stum vilket han tar som att jag provocerar honom.
Han blir argare och det släpper för mig, jag ber han att bokstavligen talat "Hålla Käften" och inse att jag inte kommer göra det. Han blir rasande och tar ett hårt tag i min arm(som många gånger förr) och säger åt mig "To get the fuck out!"
Jag blir förstås arg och ledsen för att de tvingar mig göra något som jag inte vill.
Och jag är samtidigt chockad över hur det ännu en gång har lyckats blivit ett stort bråk över ingenting...
Jag går ut, gråtande, arg och ledsen och funderar på vem jag ska ringa, vem som orkar höra på en hulkande Fanny.. Hur kan det vara sån hierarki i en familj? Jag sa det att det var precis som att tvinga mamma bära ut en död mus som hon är livrädd för, det är precis samma känsla vi känner med i hennes fall så skulle detta inte ens kommit på frågan. Sätter mig som en barnunge på marken och som tur är så svarar två av mina bästa vänner och tröstar när jag ringer. Tack Towe-Linn och Olivia, vad skulle jag göra utan er.
